Min Radioteater ligger uppe på youtube nu. God Jul!

På andra sidan möts du av en skottad grusväg, som delar sig i tre. En till brännvinskällaren, en till vårdstugan och en till konstapeln. I Nockelen brukar man skämta om att man alltid är på väg till något av dem. I mitten av vägskälet ligger en ytterst liten handelsbod, som bara är öppen när Handlaren själv känner för det. Taket är platt och från rännorna hänger stora istappar. Ett varmt sken från de immiga fönstren och en välkomnande skylt på dörren, klädd i torkat lingonris.

Inne i butiken luktar det bröd och diesel. Det är omöjligt för en normallång man att stå upprätt eftersom Handlaren själv är ovanligt kort och utgick ifrån sina egna mått när han valde längd på virket. Golvet är klätt i trasmattor och sockerlådor fyllda med rädisor står i travar i hörnen. Längs väggarna står hyllor från golv till tak, fyllda med allt man kan tänkas behöva. Gummislang, vitlökspressar i olika storlekar, brudslöjor, bestick med undervattensfunktion, en bok med namn ”Elektricitet och håruppsättning”, sadlar för mindre sällskapsdjur, persiskt lexikon och grodyngel. Kassabänken är ungefär en halvmeter hög och gjord i massivt trä. Den sticker gärna kunderna när de drar till sig varorna, men det ökar också försäljningen av pincetter.

Handlarn själv är en mycket trevlig herre. Försynt, stilig i mustasch och väldigt lätt imponerad (men samtidigt ängslig) av människors förmögenhet. Han fann Nockelen när han i förtvivlan vandrade utan mål, genom skog och över berg. Hans älskade hade lämnat honom vid altaret och rymt med en börsmäklare som hade lovat oändligt med pengar. Han beslutade att stanna i Nockelen och öppna en handelsbod. Försöka finna frid och rikedom på samma gång. Försöka vinna sin älskade tillbaka.

Klockorna plingar när handlaren sticker ut huvudet genom den lilla dörren. Det är mörkt och man ser inte långt in i skogen som omringar honom. Han greppar en yxa och svingar upp den på ryggen, släpar sig mot en snötäckt stubbe. Avståndet mellan ytterdörren och stubben är inte långt, men det tar sin lilla tid för Handlarn att dra sig hela vägen. Han låter yxan falla mot marken med en duns och borstar av rotstumpen. Egentligen tycker han att det räcker med ansträngning för idag, men hivar upp yxan ändå. När han höjer blicken mot vedträet ser han ett litet ljussken komma svajande mot honom och snart hörs tunga knarrande steg som kommer närmre. Handlarn tar ett mer bestämt grepp om yxan. Det brukar inte komma kunder så sent om kvällarna. Det är lång väg till närmsta granne så folk kommer gärna inte ut hit när mörkret lagt sig. Han sväljer och försöker göra sig större än han är. Stegen är nära. Han kisar med ögonen för att urskilja ansiktet.

Bonden Larsson! Jasså är det bara du.

Yxan tas ur stridsposition. Bonden Larsson tycker man inte är någon särskild. Han är senig och läderhyad, är alltid slätrakad och luktar bättre än någon annan i byn trots att han sliter hårdast av alla. Han huserar alla boskap i byn, och klagar inte. Varje kväll brukar han städa i Borgmästerskans hus. För var slant han sparar lägger han undan en stor del till sin dotters utbildning. Modern gick bort några år tidigare. Det är ingen som riktigt känner Larsson då han är så obetydlig för folk, men Larsson förstår dem.

God afton, Handlarn.

Larssons röst är mjuk men darrig. Jovars. Frosten klistrar samman deras handskar när Larsson böjer sig ner och skakar Handlarns hand. Handlarn snörvlar och nickar och börjar traska mot handelsboden. Han känner efter och bestämmer att ikväll kan boden vara öppen.

Vad vill du ha då, Larsson?

Larsson står kvar vid veden.

Jo, det är så att det är ganska bråttom. Min dotter… Jag har ett viktigt ärende hos Er, men inte heller jag har några pengar att betala med. Kanske kan jag hugga lite av Er ved i utbyte mot lite varor?

Handlarn har inte någon som helst lust att göra mer arbete så erbjudandet accepteras. Han går in och sätter på en kanna kaffe och lyssnar till arbetet som utförs i kylan. Det är skönast att sitta inne när andra är ute.

Så smälls dörren upp och in med tunga steg kliver Slaktaren. Med kraft i rösten hälsar han godkväll och hukar sig vid disken. Handlarn blir om möjligt ännu lite mindre. Som en liten mus står han i hörnet av den lilla boden och försöker se Slaktarn i ögonen när han frågar hur han mår.

Jodu, det har varit en fantastisk vinter. Hararna ramlar döda på fälten som flugor. Bara gå runt och plocka dom som blåbär. Och frysta är de ju redan. Blir det kallare kommer hjortarna falla döda också.

Han skrattar så magen guppar under det blodade förklädet, trots att han står dubbelvikt. Det är märkligt att han får plats i den lilla boden tillsammans med Handlarn, att han inte fyller ut varenda vrå med hans köttiga armar och bastanta lår. Om någon skulle få för sig att gå över till kannibalism skulle nog Slaktarn vara en höjdpunkt på menyn. Såna muskler är säkerligen saftigare än många andra arters. Det är i alla fall vad han brukar säga till byns bibliotekarie.

Vad får det lov att vara?

Ja du, lille man. Du känner ju till min lille Cavalier, Pipinette. Hon har blivit så sjuk, så sjuk.

Slaktarn blir avbruten av en lätt knackning på dörren. Bonden Larssons huvud trycks in bakom dörren, blockerad av Slaktarns stora kropp. Han slingrar sig mödosamt in i boden och förklarar att han är klar med arbetet och önskar skynda sig iväg med de varor han behöver. Slaktarn låtsas som att han inte märkt att två blivit tre, och pratar på om sin Pipinette.

Vad behöver ni? Frågar Handlarn som står halvvägs uppe på en stege, beredd att plocka ner vad som önskas.        Medicin! Utbrister de båda i en mun.

På momangen, svarar han och försvinner in på en hylla högst upp. Kunderna lyssnar till klirr och skrammel och snart klättrar Handlarn ner.

Nu är det så att jag har en ytterst tragisk nyhet för en av er. Jag har bara en flaska kvar. Men kanske går det att lösa. Säg mig, vem av er behöver medicinen mest?

Slaktaren tar ett djupt andetag och tittar med tårande ögon på den lille mannen vid hans fötter.

Min hund är så sjuk att hon inte kan stå upp. Hon äter eller dricker inte. Oh, stackars Pipinette! Djur ska inte behöva lida så! Jag ska straffa den som bär skulden till min voffsings död!

Slaktarn slår en stor näve i kassabänken. Handlarn hoppar till. Bonden tittar försiktigt fram.

Min dotter är så sjuk att hon inte kan sitta. Hon äter eller dricker inte. Hon har blivit lite bättre sen doktorn sa åt henne att vila så hon kanske överlever. Men jag har ju faktiskt redan betalat.

Stackars Handlarn vet inte vad han ska göra.

Än en gång slås dörren upp till den lilla handelsboden vid vägskälet denna afton. En kvinna i sidenrock och hatt står i dörren. Mörkhårig med långa ögonfransar, doftande av parfym. Slaktarn och Bonden vrider sina kroppar så att ett litet tomrum skapas för den nyanlände. Hon borstar av sig lite damm som precis landat på hennes ärm och ställer handväskan på disken. Handlarn bugar sig. Det är Borgmästerskan som med sina spetsiga öron hört diskussionen långa vägar och beslutat sig för att besöka boden. Där det finns diskussioner finns det ofta möjligheter, brukar hon säga och vifta med sin börs.

Borgmästerskan tycker särskilt mycket om partyn. Alla olika sorters partyn som hattparty, pyjamasparty, sportparty, skogsparty, pengaparty och vanligt party. Hon håller tyvärr själv aldrig något party eftersom hon tycker det är för dyrt. Men hon uppskattar hemskt mycket när andra ordnar med fest i hennes balsal, trots att det aldrig är lika bra som om hon skulle hålla i det själv, vilket hon gärna uttrycker.

Borgmästerskan rättar till den lilla hatten som sitter lite på sned.

Vad är det som pågår?

Den lille Handlaren ser upp ur sin bugning och masserar händerna nervöst. Sedan börjar han rappt förklara.

Eh, jo. Det är så att båda herrarna behöver medicin till sina hushåll, Slaktaren till sin hund som är dödligt sjuk och Bonden Larsson till sin dotter som är sjuk men kanske klarar sig. Jag har bara en flaska kvar, och Larsson har jobbat till sig en valfri vara. Men Slaktaren är skrämmande. Jag vet inte vem som ska få den. Och sen kom ni, fru Borgmästerskan.

På ett andetag drar han in tillräckligt med luft för att sedan kunna andas normalt igen. De båda herrarna tittar på varandra och tänker efter, de hann inte riktigt med i Handlarens snabba tal. Sen nickar de till Borgmästerskan som vänder sig mot Handlaren.

Då vill jag också köpa medicin. Säger hon och plockar fram sin börs. Jag betalar dubbla värdet.

Varken Slaktaren eller Larsson kommer för sig att protestera.

Åh, är ni sjuk, Frun? Det visste jag inget om.

Naturligtvis inte! Men köper jag det av dig för dubbla priset kan jag sälja det senare, när flera vill ha den, för det tiodubbla-dubbla. Inte kan väl ni säga nej till mig, herr Handlare?

Handlarn står återigen förbryllad. Vad ska han göra?

Tredubbla priset! Det är mitt sista bud!

Frun ser onekligen skrämmande ut. Nästan värre än slaktaren. Och priset är väldigt bra. Handlarn ser mot Larsson som viskar bönande mot honom. Skulle dottern överleva utan medicin? Slaktaren gråter en skvätt när han för gruppen visar med händerna hur liten gravstenen skulle vara. I huvudet på Handlaren pågår ett krig av viljor och önskningar. Så med fingret vandrande mellan kunderna börjar han ramsa:

 

 

Lotten hamnar på Borgmästerskan. Hon skulle få medicinen. Utan ett ord vänder sig Handlaren tillbaka till stegen och klättrar uppför. Han försvinner in i hyllan och klirret och klamret tar vid. Larsson och Slaktaren försöker ge varandra en tröstande kram, men kan inte röra sig från sina hörn. Borgmästerskan är belåten. Det dröjer lite innan Handlaren sticker ut huvudet igen. Då ser han märkligt nog ytterst glad ut.
Det finns ingen medicin!
De tre kunderna brister ut i ett gemensamt:
Vad sa??
Handlarn skyndar sig ner för stegen.
Det var ingen medicin i hyllan! Det var bara en flaska med ett originellt extrakt av inlagda rädisor! Jag såg bara lite fel! Vilken tur!
De tre stod bara och stirrade.
Nu behöver jag ju inte välja!

Epilog

Förutom hemsk nackspärr och ryggont, gick det väldigt bra för alla inblandade denna kväll i handelsboden vid vägskälet. Bonden Larssons dotter blev frisk utan medicin eftersom man insåg att hon bara var dödligt pälsallergiskt. Hon började studera med pengarna hon fått av sin far och besvären upphörde.

Larsson och Slaktarn beslutade att slå ihop sina verksamheter och bildade då ”Liv och död”. De arbetade lyckligt tillsammans tills Pipinette avled. Larsson lade fram förslaget att skaffa en ny hund, men det blev för mycket, för snabbt för Slaktaren. Han reste då utomlands för att aldrig komma tillbaka.

Borgmästerskans girighet blev för mycket för invånarna och beslöt sig för att rösta ut henne vid nästa års Byråd. Hon dog strax därefter i Lunginflammation. Ingen hade haft lusten att komma med medicin. Larssons dotter tog senare hennes plats som borgmästerska och ordnade alltid egna partyn som alla glatt deltog i.

Handlarn behöll sin bod vid vägskälet och ingen märkte någon egentlig skillnad. När det sex år senare blev en rikstäckande missväxt, som drabbade främst rädisor hade Handlarn en plan. Han väntade tills krisen var absolut och då kom han stormande med sitt originella rädisextrakt och tjänade multum. Men trots det, kom inte hans älskade tillbaka.

Ibland när du inte ser, så ser jag dig.

Bilder av Maja Ehliar

Vi lånade en båt

Nicole åker nu tillbaka till Australien. Lite kul men mest dåligt. För mig.