lovisahagle -

Fru Fröken Fladderin och systrarna.

De sju systrarna (deras olikheter syns egentligen bara i bilderna):

En sover hela tiden och säger aldrig något, En har detektivkläder, En har forskarrock och skyddsglasögon, En har väldigt färgglada kläder, En har mekarkläder, En har sportkläder, En som rodnar och är blyg

Fru Fröken Fladderin och systrarna

I det stora huset på semmelvägen 7, i sju lagom stora rum på övervåningen, bor sju systrar. Systrarna är förnämliga damer som alltid bott tillsammans. Var morgon när klockan slår nio och trettio samlas systrarna i salongen för mängder av te och småkakor och planering av dagens aktivitet. På en krit-tavla står förslag skrivna, som bull-boule, gyttjebrottning, kvast-hockey eller ekorr-dressyr och agility. Beslutet avgörs genom en rad olika debatter och diskussioner av för och nackdelar, för att avslutas med en omröstning i tjugoen omgångar. Ibland tar det så lång tid att bestämma sig att det inte blir någon tid över för själva aktiviteten.

Idag hinner systrarna inte ens komma till tredje diskussionsrundan innan de avbryts av deras granne som dundrar in genom ytterdörren.

- Min man sitter inlåst i växthuset! skriker hon och viftar yvigt med handen att alla ska skynda sig med henne.

Servetter och bullar flyger åt alla håll när de sju damerna rusar ut ur salongen.

Grannen heter Fröken Fladderin och är systrarnas bästa vän. Hon döptes faktiskt till Fröken, på samma sätt som man kan heter Bror, eller Lillemor.

Systrarna och Fröken står på rad i Frökens trädgård och ser på den lille maken som vinkar till åskådarna. Sen sätter han sig på kruk-kanten av en gigantisk begonia och dinglar med benen istället.

- Hur blev han instängd där? undrar en syster och kliar sig på hakan. (detektiven)

- Dörren måste ha blåst igen och gått i baklås när han vattnade blommorna. mumlar Fröken med näsan tryckt mot rutan. Han går alltid in dit på förmiddagarna och kommer inte ut förrns efter åtta. Ibland är han där inne i veckor i sträck.

Systrarna frågar om det verkligen är en nödvändighet att få ut honom. Om han inte kan bo där inne och Fröken skulle kunna ha honom som ett husdjur. Ungefär som en hamster eller en kanin? Det gillar inte fru Fröken Fladderin. Hon hämtar en hårnål för att försöker lirka upp låset. Alla systrarna försöker, men till ingen nytta. Låset vägrar att ge med sig.

- Vi kanske kan spränga ut honom? utbrister en syster. (forskaren)

Systrarna nickar uppmuntrande. Fröken tittar på systrarna med en blick som menar att det inte kommer bli några sprängningar av hennes växthus. Fru Fröken Fladderin följer med till systrarnas salong där de ritar möjliga planer på räddningsförsök. Kanske banta ner honom så han blir så smal att han kan dras ut under dörren? Men ganska snart är de överens om att det enda sättet att få ut maken är att lyfta ut honom ur det höga taket där det sitter en lucka. Nu behöver de bara en lyftkran.

Under bokstaven b som i Bilmekaniker hittar de Britta i telefonboken. De beger sig bums till hennes bostad.

I samlad trupp traskar de upp för Brittas uppfart. Runt huset ligger cykelsadlar och kofångare huller om buller och mitt i all röra står Britta böjd över en hög med rattar. Hon ser väldigt butter ut.

- Ge er iväg! ropar hon. Jag vill inte ha en massa folk på min gård. Saker kan komma bort! Nu kan jag inte hitta mina växelspakar!

Britta torkar av sina oljiga händer på de randiga hängselbyxorna och sparkar på en motorhuv.

- Vilka fräsiga byxor! Utbrister en syster. (den med tokiga kläder)

Det får Britta på bättre humör. Hon tittar upp på systrarna och fru Fröken Fladderin som ler det artigaste de kan.

- Ursäkta mig Britta, min make sitter inlåst i växthuset så vi behöver låna din lyftkran.

- Den fungerar inte nu.

- Vi kanske kan fixa den? undrar en syster. (mekarsystern)

- Bensinen är slut. Och jag åker bara till Bensinmacken på torsdagar. Då är bullarna nybakta och de kostar inte mer än en tia.

Det här med bullar förstår sig systrarna på mycket väl. Ändå frågar fru Fröken Fladderin om det går att låna lyftkranen ifall de får tag på lite bensin. Det gör det mycket väl, så snart försvinner Brittas bakgård bakom kullen när de vandrar bort mot Bensinmacken.

Väl framme, blir de förskräckta över vilket liv som pågår på macken. Bilar som kör kors och tvärs och folk som tutar och parkerar snett. Inte konstigt att Britta bara åker hit när det verkligen behövs.

Systrarna och fru Fröken Fladderin styr stegen mot affären på bensinmacken. Vid kassan står en ung man som knappar på en apparat samtidigt som han vänder korvar, löser korsord, broderar och gör knäböj för den egna hälsans skull. På bröstet har han en brosch med texten ”mästare i mångsyssling”.

- Hej goddagens, tack att ni kom, tjohej, vad får det lov att vara?

Systrarna står förstummade av den unge mannens begåvning att bemanna en hel bensinmack själv.

- Vi behöver bensin så vi kan tanka lyftkranen hos Britta, så att vi kan lyfta ur min inlåsta make ur växthuset.

- En lyftkran? Så märkligt. En bensindunk behöver ni för att få med er bensinen till Britta, men de är slut. Jag får nya på torsdag så då kan ni handla hur många ni vill. Men nu är det tomt.

- Men vad gör vi då?

- Ni kan ju alltid titta in hos bröderna Jan och Hans Lundins äventyrshandel. De säljer allt från fiskespön till hoppborgar. Nu kan jag inte prata längre, glassen smälter och det är en läcka i pump två. Tack, adjö och hej så länge.

Åtta par klapprande fötter skyndar sig från bensinmacken. Det höga tutandet tystas sakta ner och hörs snart inte alls. Istället för bilvrak svajar björkar i diket och solen skiner varmt. Det blir en lång promenad. Nästan så lång att systrarna och fru Fröken Fladderin glömmer bort var de är på väg. Så dyker bröderna Lundins äventyrshandel upp och då minns de genast. Affären är ungefär vad de väntat sig. Det kunde de dock inte säga om Hans Lundin. En väldigt kort man med händerna yvigt flängandes och vackra knästrumpor med rosetter hälsar dem välkomna när de kliver innanför dörren.

- Nejmen heeeeeeeeej! Hur kan jag snälleligen-ståtligen-fabulöst hjälpa sådana förtjusande damer som ni? utbrister den korte mannen.

Systrarna rodnar och försöker vifta bort det beundrande smickret.

- Vi behöver en bensindunk, så vi kan gå till Macken och fylla den med bensin, så vi kan tanka lyftkranen hos Britta, så att vi kan lyfta ur min inlåsta make ur växthuset.

- Jasså, en dunk, säger ni? Det har vi många sorter av: rosa, gröna, stora och små. I olika former och såna som inte är vattentäta ett dugg. De flesta kostar hutlöst mycket så dem ska ni inte ha. Men jag har en väldigt tjusig dunk som ni kan få alldeles gratis i utbyte mot att ni tar den här vagnen också.

Systrarna blir alldeles till sig. Vagnen är liten, fyrkantig och röd. Ett rep sitter fastspänt längst fram så man kan dra den bakom sig. Men så ser Hans väldigt fundersam ut.

- Åh vilken otur, jag kan inte ge er dunken. Den står högst upp på hyllan där, ser ni. Och just idag åker min bror Jan Lundin till Borlänge. Han är mycket lång, och kan nå dit upp. Han kommer tillbaka på torsdag.

Damerna blir oroliga. Ska de ha kommit så här långt och sen ge upp? Torsdag är så väldigt många dagar bort.

- Men om ni så gärna vill ha dunken så kan ni hämta min långe bror Jan på tågstationen, så kan han ta ned den åt er. Ni har tio minuter på er.

Vilken fantastisk idé. Men de måste skynda sig! De sju systrarna och fru Fröken Fladderin sätter av i den röda lilla vagnen. Nerför kullar och runt i rondeller. Det går snabbare än vilken bil som helst. Håret flaxar och halsband åker av, men lyckliga är de. Vilket åk! Snart närmar sig tågstationen och vid spår nummer sju står en mycket lång man och väntar med en liten resväska.

- Ursäkta mig herr Jan Lundin. Det är så att ni måste följa med till er äventyrshandel och plocka ner en vanlig dunk, så vi kan gå till bensinmacken och fylla den med bensin, så vi kan tanka lyftkranen hos Britta, så att vi kan lyfta ur min inlåsta make ur västhuset.

Herr Jan Lundin är inte svårövertalad. Han sätter sig gladeligen med resväskan i knäet, i den lilla vagnen och med snabba fötter och starka armar drar systrarna och fru Fröken Fladderin den långa mannen uppför de branta backarna.

- Hej å hå! peppar en syster. (den sportiga)

Vilket slit! Vilka damer! De korsar broar och skuttar över väg-gupp. Jan skrattar i kärran och hejar på de starka damerna. De tvärnitar utanför äventyrshandeln där lille Hans väntar skuttande och klappande i händerna. Jan kliver in med stora steg och tar ner den vanliga vita bensindunken och ger till fru Fröken Fladderin. Sen sätter han sig i den lilla vagnen och försvinner nerför backen med slipsen svajande. Systrarna vinkar glatt adjö.

Damerna står i ring runt den vita dunken. Nu har de allt de behöver. De säger hejdå till den lille Hans i äventyrshandeln för att åka till Bensinmacken för att fylla dunken med bensin, för att tanka lyftkranen hos Britta, så de så småningom kan köra den till det låsta växthuset för att lyfta ur fru Fröken Fladderins make.

Maken Fladderin klipper rosenbuskar när de kommer åkandes i lyftkranen. De sätter genast igång att rädda honom. Det är ett lätt jobb och snart återförenas maken och fru Fröken Fladderin. Systrarna ser så stolta ut när Britta kör iväg med lyftkranen. De firar med semlor stora som fotbollar i trädgården. De är så trötta i benen av allt springande att de sätter sig rakt på gräset. Fikat smakar gott och fru Fröken Fladderin är glad att ha sin make tillbaka.

- Så tokigt att du blev inlåst där igen! Skrattar fru Fröken Fladderin med sin make.

- Men varför kunde du inte använt nyckeln? frågar en syster maken Fladderin. (den blyga)

Damerna tystnar och ser en stor silvrig nyckel hänga på en spik alldeles synligt i växthuset. Maken ler lite skamset och rycker på axlarna. Han hade glömt att den hängde där. De skrattar lite och pratar om hur roligt de haft det ändå. Maken tycker också att de verkar ha haft det trevligt, men att han nog också gärna velat vara med. Ett tag.

2012-02-15 @ 10:35:00 Permalink Fiktion Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nyår 2011.

Bilder tagna av Elis.

2012-01-15 @ 22:28:32 Permalink Bilder Kommentarer (0) Trackbacks ()

Danny Hart.

2012-01-15 @ 22:23:11 Permalink Musik och Videos Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dagis-diktatur.

"nej tyvärr, nej tyvärr. Det här en vipp på rumpan-affär"
Alla barnen viftar på de små fläskfria rumporna och lärarna applåderar.
Vilka duktiga barn!

Stackars Elin som får stå utanför vid fönstret och tittar på.
För så går det när man klappar i händerna på fel ställe.

2012-01-10 @ 23:11:42 Permalink Fiktion Kommentarer (0) Trackbacks ()

Njure.

I kina fick vi en njure serverad på ett litet vitt fat.
vi åt den inte. Vi frossade i stekta grönsaker och skinkbitar.
den stirrade på oss. Den blödde lite. Saften rann lite över kanten.
det hade varit svårt att beställa efterssom ingen kunde prata med någon.
det var så vi fick den till bordet.
Men vi ville ha en omgång till
så njuren fick en kompis.

2012-01-10 @ 23:04:15 Permalink Fiktion Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tigerbett.

Det finns en liten tiger som bor i mitt rum. I en blomkruka på fönsterbläcket.
hon äter alla flugor och håller växterna vid liv.
ibland låtsas jag som att hon inte finns, men då biter hon mig om nätterna.
min sambo säger att vi har loppor i sängen. Men jag vet hur tigerbett ser ut.

2012-01-10 @ 22:48:48 Permalink Fiktion Kommentarer (0) Trackbacks ()

Stackars lille ernst.

Stackars lille ernst - vad han gråter.
ingen rumpa har han kvar. Satt på gungbrädan när tjock-anton plötsligt gick av.
alla har vi varit där. Fallande högst uppifrån ner i sanden.
Ingen rumpa har han kvar.
man ska inte vara vän med tjockisar.

2012-01-10 @ 22:46:26 Permalink Fiktion Kommentarer (0) Trackbacks ()

Leva fritt.

Jag är en såndär fri själ.
en sån där person som vägrar göra som samhället säger åt en.
jag är en fri själ...
...Som medvetet sätter mig på fel plats i tågkupén och äter efterrätten först.
riktiga saker.

2012-01-10 @ 22:39:54 Permalink Fiktion Kommentarer (1) Trackbacks ()

Kopiatorrummet.

Min Radioteater ligger uppe på youtube nu. God Jul!

2011-12-24 @ 00:07:08 Permalink Musik och Videos Kommentarer (0) Trackbacks ()

Medicin och rädisor.

Prolog

Om du tar bilen och kör på E45 norrut hamnar du i Storuman. Där kan du svänga västerut på E12. Följ vägen ungefär femton kilometer och stanna på rastplatsen med den stora eken. Kliv över staketet och gör en nio dagars vandringstur rakt nordost i svår terräng och uppförsbacke. Då bör du stå på toppen av Buktesberget. Därifrån, och endast därifrån, kan du se röken som stiger från ett tjugotal skorstenar på andra sidan sjön. Byn heter Nockelen. Ta kompassriktning, klättra ner och gå över isen.

På andra sidan möts du av en skottad grusväg, som delar sig i tre. En till brännvinskällaren, en till vårdstugan och en till konstapeln. I Nockelen brukar man skämta om att man alltid är på väg till något av dem. I mitten av vägskälet ligger en ytterst liten handelsbod, som bara är öppen när Handlaren själv känner för det. Taket är platt och från rännorna hänger stora istappar. Ett varmt sken från de immiga fönstren och en välkomnande skylt på dörren, klädd i torkat lingonris.

Inne i butiken luktar det bröd och diesel. Det är omöjligt för en normallång man att stå upprätt eftersom Handlaren själv är ovanligt kort och utgick ifrån sina egna mått när han valde längd på virket. Golvet är klätt i trasmattor och sockerlådor fyllda med rädisor står i travar i hörnen. Längs väggarna står hyllor från golv till tak, fyllda med allt man kan tänkas behöva. Gummislang, vitlökspressar i olika storlekar, brudslöjor, bestick med undervattensfunktion, en bok med namn ”Elektricitet och håruppsättning”, sadlar för mindre sällskapsdjur, persiskt lexikon och grodyngel. Kassabänken är ungefär en halvmeter hög och gjord i massivt trä. Den sticker gärna kunderna när de drar till sig varorna, men det ökar också försäljningen av pincetter.

Handlarn själv är en mycket trevlig herre. Försynt, stilig i mustasch och väldigt lätt imponerad (men samtidigt ängslig) av människors förmögenhet. Han fann Nockelen när han i förtvivlan vandrade utan mål, genom skog och över berg. Hans älskade hade lämnat honom vid altaret och rymt med en börsmäklare som hade lovat oändligt med pengar. Han beslutade att stanna i Nockelen och öppna en handelsbod. Försöka finna frid och rikedom på samma gång. Försöka vinna sin älskade tillbaka.

Klockorna plingar när handlaren sticker ut huvudet genom den lilla dörren. Det är mörkt och man ser inte långt in i skogen som omringar honom. Han greppar en yxa och svingar upp den på ryggen, släpar sig mot en snötäckt stubbe. Avståndet mellan ytterdörren och stubben är inte långt, men det tar sin lilla tid för Handlarn att dra sig hela vägen. Han låter yxan falla mot marken med en duns och borstar av rotstumpen. Egentligen tycker han att det räcker med ansträngning för idag, men hivar upp yxan ändå. När han höjer blicken mot vedträet ser han ett litet ljussken komma svajande mot honom och snart hörs tunga knarrande steg som kommer närmre. Handlarn tar ett mer bestämt grepp om yxan. Det brukar inte komma kunder så sent om kvällarna. Det är lång väg till närmsta granne så folk kommer gärna inte ut hit när mörkret lagt sig. Han sväljer och försöker göra sig större än han är. Stegen är nära. Han kisar med ögonen för att urskilja ansiktet.

Bonden Larsson! Jasså är det bara du.

Yxan tas ur stridsposition. Bonden Larsson tycker man inte är någon särskild. Han är senig och läderhyad, är alltid slätrakad och luktar bättre än någon annan i byn trots att han sliter hårdast av alla. Han huserar alla boskap i byn, och klagar inte. Varje kväll brukar han städa i Borgmästerskans hus. För var slant han sparar lägger han undan en stor del till sin dotters utbildning. Modern gick bort några år tidigare. Det är ingen som riktigt känner Larsson då han är så obetydlig för folk, men Larsson förstår dem.

God afton, Handlarn.

Larssons röst är mjuk men darrig. Jovars. Frosten klistrar samman deras handskar när Larsson böjer sig ner och skakar Handlarns hand. Handlarn snörvlar och nickar och börjar traska mot handelsboden. Han känner efter och bestämmer att ikväll kan boden vara öppen.

Vad vill du ha då, Larsson?

Larsson står kvar vid veden.

Jo, det är så att det är ganska bråttom. Min dotter… Jag har ett viktigt ärende hos Er, men inte heller jag har några pengar att betala med. Kanske kan jag hugga lite av Er ved i utbyte mot lite varor?

Handlarn har inte någon som helst lust att göra mer arbete så erbjudandet accepteras. Han går in och sätter på en kanna kaffe och lyssnar till arbetet som utförs i kylan. Det är skönast att sitta inne när andra är ute.

Så smälls dörren upp och in med tunga steg kliver Slaktaren. Med kraft i rösten hälsar han godkväll och hukar sig vid disken. Handlarn blir om möjligt ännu lite mindre. Som en liten mus står han i hörnet av den lilla boden och försöker se Slaktarn i ögonen när han frågar hur han mår.

Jodu, det har varit en fantastisk vinter. Hararna ramlar döda på fälten som flugor. Bara gå runt och plocka dom som blåbär. Och frysta är de ju redan. Blir det kallare kommer hjortarna falla döda också.

Han skrattar så magen guppar under det blodade förklädet, trots att han står dubbelvikt. Det är märkligt att han får plats i den lilla boden tillsammans med Handlarn, att han inte fyller ut varenda vrå med hans köttiga armar och bastanta lår. Om någon skulle få för sig att gå över till kannibalism skulle nog Slaktarn vara en höjdpunkt på menyn. Såna muskler är säkerligen saftigare än många andra arters. Det är i alla fall vad han brukar säga till byns bibliotekarie.

(Där har vi en passionerad kärlekshistoria som inte hör till här, men jag kan ju säga att det slutar med fem styckade illrar och ett grishuvud på kyrktrappan.)

Vad får det lov att vara?

Ja du, lille man. Du känner ju till min lille Cavalier, Pipinette. Hon har blivit så sjuk, så sjuk.

Slaktarn blir avbruten av en lätt knackning på dörren. Bonden Larssons huvud trycks in bakom dörren, blockerad av Slaktarns stora kropp. Han slingrar sig mödosamt in i boden och förklarar att han är klar med arbetet och önskar skynda sig iväg med de varor han behöver. Slaktarn låtsas som att han inte märkt att två blivit tre, och pratar på om sin Pipinette.

Vad behöver ni? Frågar Handlarn som står halvvägs uppe på en stege, beredd att plocka ner vad som önskas. Medicin! Utbrister de båda i en mun.

På momangen, svarar han och försvinner in på en hylla högst upp. Kunderna lyssnar till klirr och skrammel och snart klättrar Handlarn ner.

Nu är det så att jag har en ytterst tragisk nyhet för en av er. Jag har bara en flaska kvar. Men kanske går det att lösa. Säg mig, vem av er behöver medicinen mest?

Slaktaren tar ett djupt andetag och tittar med tårande ögon på den lille mannen vid hans fötter.

Min hund är så sjuk att hon inte kan stå upp. Hon äter eller dricker inte. Oh, stackars Pipinette! Djur ska inte behöva lida så! Jag ska straffa den som bär skulden till min voffsings död!

Slaktarn slår en stor näve i kassabänken. Handlarn hoppar till. Bonden tittar försiktigt fram.

Min dotter är så sjuk att hon inte kan sitta. Hon äter eller dricker inte. Hon har blivit lite bättre sen doktorn sa åt henne att vila så hon kanske överlever. Men jag har ju faktiskt redan betalat.

Stackars Handlarn vet inte vad han ska göra.

Än en gång slås dörren upp till den lilla handelsboden vid vägskälet denna afton. En kvinna i sidenrock och hatt står i dörren. Mörkhårig med långa ögonfransar, doftande av parfym. Slaktarn och Bonden vrider sina kroppar så att ett litet tomrum skapas för den nyanlände. Hon borstar av sig lite damm som precis landat på hennes ärm och ställer handväskan på disken. Handlarn bugar sig. Det är Borgmästerskan som med sina spetsiga öron hört diskussionen långa vägar och beslutat sig för att besöka boden. Där det finns diskussioner finns det ofta möjligheter, brukar hon säga och vifta med sin börs.

Borgmästerskan tycker särskilt mycket om partyn. Alla olika sorters partyn som hattparty, pyjamasparty, sportparty, skogsparty, pengaparty och vanligt party. Hon håller tyvärr själv aldrig något party eftersom hon tycker det är för dyrt. Men hon uppskattar hemskt mycket när andra ordnar med fest i hennes balsal, trots att det aldrig är lika bra som om hon skulle hålla i det själv, vilket hon gärna uttrycker.

Borgmästerskan rättar till den lilla hatten som sitter lite på sned.

Vad är det som pågår?

Den lille Handlaren ser upp ur sin bugning och masserar händerna nervöst. Sedan börjar han rappt förklara.

Eh, jo. Det är så att båda herrarna behöver medicin till sina hushåll, Slaktaren till sin hund som är dödligt sjuk och Bonden Larsson till sin dotter som är sjuk men kanske klarar sig. Jag har bara en flaska kvar, och Larsson har jobbat till sig en valfri vara. Men Slaktaren är skrämmande. Jag vet inte vem som ska få den. Och sen kom ni, fru Borgmästerskan.

På ett andetag drar han in tillräckligt med luft för att sedan kunna andas normalt igen. De båda herrarna tittar på varandra och tänker efter, de hann inte riktigt med i Handlarens snabba tal. Sen nickar de till Borgmästerskan som vänder sig mot Handlaren.

Då vill jag också köpa medicin. Säger hon och plockar fram sin börs. Jag betalar dubbla värdet.

Varken Slaktaren eller Larsson kommer för sig att protestera.

Åh, är ni sjuk, Frun? Det visste jag inget om.

Naturligtvis inte! Men köper jag det av dig för dubbla priset kan jag sälja det senare, när flera vill ha den, för det tiodubbla-dubbla. Inte kan väl ni säga nej till mig, herr Handlare?

Handlarn står återigen förbryllad. Vad ska han göra?

Tredubbla priset! Det är mitt sista bud!

Frun ser onekligen skrämmande ut. Nästan värre än slaktaren. Och priset är väldigt bra. Handlarn ser mot Larsson som viskar bönande mot honom. Skulle dottern överleva utan medicin? Slaktaren gråter en skvätt när han för gruppen visar med händerna hur liten gravstenen skulle vara. I huvudet på Handlaren pågår ett krig av viljor och önskningar. Så med fingret vandrande mellan kunderna börjar han ramsa:

Agare, bagare, kejsare, kung.

Siden, sammet, trasa, lump.

Bonde, båtsman, katt och hund.

Lotten hamnar på Borgmästerskan. Hon skulle få medicinen. Utan ett ord vänder sig Handlaren tillbaka till stegen och klättrar uppför. Han försvinner in i hyllan och klirret och klamret tar vid. Larsson och Slaktaren försöker ge varandra en tröstande kram, men kan inte röra sig från sina hörn. Borgmästerskan är belåten. Det dröjer lite innan Handlaren sticker ut huvudet igen. Då ser han märkligt nog ytterst glad ut.
Det finns ingen medicin!
De tre kunderna brister ut i ett gemensamt:
Vad sa??
Handlarn skyndar sig ner för stegen.
Det var ingen medicin i hyllan! Det var bara en flaska med ett originellt extrakt av inlagda rädisor! Jag såg bara lite fel! Vilken tur!
De tre stod bara och stirrade.
Nu behöver jag ju inte välja!

Epilog
Förutom hemsk nackspärr och ryggont, gick det väldigt bra för alla inblandade denna kväll i handelsboden vid vägskälet. Bonden Larssons dotter blev frisk utan medicin eftersom man insåg att hon bara var dödligt pälsallergiskt. Hon började studera med pengarna hon fått av sin far och besvären upphörde.

Larsson och Slaktarn beslutade att slå ihop sina verksamheter och bildade då ”Liv och död”. De arbetade lyckligt tillsammans tills Pipinette avled. Larsson lade fram förslaget att skaffa en ny hund, men det blev för mycket, för snabbt för Slaktaren. Han reste då utomlands för att aldrig komma tillbaka.

Borgmästerskans girighet blev för mycket för invånarna och beslöt sig för att rösta ut henne vid nästa års Byråd. Hon dog strax därefter i Lunginflammation. Ingen hade haft lusten att komma med medicin. Larssons dotter tog senare hennes plats som borgmästerska och ordnade alltid egna partyn som alla glatt deltog i.

Handlarn behöll sin bod vid vägskälet och ingen märkte någon egentlig skillnad. När det sex år senare blev en rikstäckande missväxt, som drabbade främst rädisor hade Handlarn en plan. Han väntade tills krisen var absolut och då kom han stormande med sitt originella rädisextrakt och tjänade multum. Men trots det, kom inte hans älskade tillbaka.

2011-11-14 @ 21:55:10 Permalink Fiktion Kommentarer (2) Trackbacks ()